|
|
Sitter på terrassen i eftermiddagshettan. Terassen ligger i västerläge så solen skjuter sina obarmhärtiga strålar in på terrassen från 2-tiden till solnedgången vilket gör det som sagt, hett. Jag har precis åkt motorcykel, 8 varv runt kvarteret. Just det, åkt. Vera körde 4 varv och Emilia 4. De kör superbra. Och på rätt sida, dvs vänster och över alla dessa vägbulor. Det är det som gäller nu. Kan vi köra moppe? Snällasnääälla!!! Vi började körlektionerna för några dagar sedan. Då hade jag händerna beredda vid handtagen och fötterna 1 cm ovanför betonggatan.
 Körlektion 2.  Körlektion 3. Det var inte bensinen eller tiden som begränsade lektionernas antal utan smärtan jag fick i mellanregionen. Sadlarna (på min tid sa man puta –är det någon som känner igen det ordet eller var det lokalt på Åttingstigen?) på alla motorcyklar här lutar framåtnedåt vilket gör att man dras framåt men utan att liksom glida. Samma fenomen som tusen nålar ungefär. Muskler, fett och eventuellt det andra pressas mot putan och dras bakåt. Ytterst obehagligt och smärtsamt efter ett tag. I synnerhet när man sitter med armar och ben usträckta, varv efter varv, endast med regelbundna avbrott för väg-gupp. I alla fall, barnens motorcykelkörning är typiskt en sån här sak som kommer med den totalt annolunda inställningen t ex här i Thailand till vad som är tillåtet och säkert och accepterat. Om vi hade kört runt kvarteret i Söndrum i Halmstad hade förmodligen några grannar ring polisen. Antingen för att upplysa om att fullständigt ansvarslösa föräldrar låter sina minderåriga barn köra motorcykel eller för att det helt enkelt är STÖRANDE. Troligen det senare.
 I mål! Men vi har i alla fall hjälm på. Alltid.
Ko Lanta is closed. De som kommer hit nu för första gången eller de som varit här på högsäsong blir nog ytterst besvikna. Strandrestaurangerna och barerna är stängda, inkapslade i gröna plastnät. De små minisnabbköpen och de små butikerna med kläder och tingel-tangel längs stranden är också stängda och klädda i grönt. Stranden är död och dessutom full med skräp även från andra turistorter. Häromdagen träffade vi en brittisk kvinna som strosade fram på stranden med uppgiven och besviken uppsyn. Hon hade varit på Lanta för några år sedan, före familjeskapandet. Nu hade hennes familj kommit, samma dag faktiskt, och alla i familjen hade så klart stora förväntningar, i synnerhet mannen och barnen, för första gången i asien och Thailand. Man förstår hennes djupa besvikelse när hon tillsammans med sin familj möts av öde, skräpiga stränder där allting är stängt och igenbommat. Vi gav henne vårt medlidande, som förmodligen inte hjälpte ett dugg, och kunde bara instämma med henne och föreslå att de kanske skulle testa Ko Samui eller något annat ställe. Kanske bättre på östkusten. De skulle ge sig av redan nästa dag. Någonstans.
 Den gröna oceanen! Ingenstans i de glansiga turistbroschyrerna eller på någon av alla snygga och drömska hemsidor sägs något om att resorterna slutar städa stranden eller sätter upp gröna plastnät som förvandlar bungans havsutsikt till en grön plastridå. Detta hände våra (nya) goda vänner från Sundsvall, familjen Nilsson/Hagberg (hej Håkan Helena Tuva Love). De flyttade till Southern Lanta Resort de sista veckorna på sin tvåmånaders vistelse här på Lanta. De bodde tidigare på DR Resort men flyttade främst för att deras restaurang stängde, redan i mitten på april. Ingen frukost heller alltså. De hade en bunga på Southern Lanta på nästbästa läge men med fin utsikt till Phi Phi Islands. En morgon var havet konstigt plastigt grönt och Phi Phi Island var borta! Snopet men dock ingen Big Deal för familjen Nilsson/Hagberg eftersom det bara var ett par dagar kvar till hemresan. Det står heller ingenstans att vinden och havet tuffar till sig och spolar upp både naturligt skräp som stockar, kokosnötter, pinnar etc i massor och onaturligt skräp som plastförpackningar av alla sorter, glasflaskor, trasiga fiskeredskap etc etc etc etc. Det är sorgligt att se att så mycket skräp hamnar i havet. Jag tror dock inte att turisterna är den största källan till nedskräpningen. Indirekt är vi det naturligtvis men jag tror det främst är den otillräckliga sophanteringen som är orsaken. Om man tar moppen och kör inåt land i 5 minuter hittar man snart soptippar med berg av sopor. Människorna som arbetar där och bor intill trampar runt i avfallet och sorterar ut användbara (ätbara?) sopor. Med utveckling av turistnäringen måste andra områden också följa med och utvecklas. Utbildning och information behövs. Det står heller inget om att med monsunens ankomst i maj kommer också brännmaneterna i stort antal. Var och varannan som badar blir bränd. I fredags var det min tur. Lyckligtvis fick jag trådarna på fötterna. Det svider till ordentligt och sedan ökar smärtan. Baren vid stranden på Southern Lanta har stängt så jag springer upp till restaurangen vid receptionen och ber om vinegar (ättika). Jag följer efter hotellanställd in i köket. Han greppar en 5-litersdunk med vinegar och drar med mig till ett ställe med golvbrunn. Där häller han rikligt med ättika på mina fötter och säger att det lindrar efter några minuter. Ättikan neutraliserar giftet. Urin fungerar också på brännmaneter men fungerar även på t ex stick av sjöborrar. Det fick några andra goda vänner till oss erfara på en ö-tur när det inte fanns någon ättika tillgänglig. Pappan stack sig på en sjöborre på stranden och fick helt enkelt dra med sin son in i buskaget och övertala honom att kissa på foten. Direkt när pappan och grabben kommer ut ur buskaget säger grabben stolt ”Jag fick kissa på pappas fot!” Barn är underbara. Efter ca 15 minuter minskar smärtan i min fot. Så nu är det slutbadat för min del i havet. Tina badade i igår. Nema problema. Modigt.
 Öde och döde. Förrförra helgen var vi i en nationalpark, Phanom Bencha, strax norr om Krabi. Istället för att ta en weekend på någon fantastisk strand på en fantastisk ö, ville vi uppleva naturen istället. Tina och jag upphör aldrig att fascineras av den tropiska skogen, djungeln. Den finns också bara ett stenkast från där vi bor, bakom kustvägen. Snart ska vi göra en trekking upp till toppen med ägarens tillåtelse. Här finns ingen allemansrätt. Man bör undvika att gå in på andras marker. Det kan sluta illa. I nationalparken hyrde vi en bungalow som sett bättre dagar. Alla bungalows låg precis i kanten till tät djungel men mer om detta i nästa inlägg. Här iaf några bilder.
 Huay Toh Waterfall  Vår vakthund utanför bungan. Det var längesedan jag, Per, skrev här men nu är jag på gång igen.
Utsikten från viewpoint-restaurangerna är magnifik. Havet med exotiska klippöar, djungeln med sin fantastiska grönska.
Igår såg jag en örn för första gången. Vi trodde vi såg det för längesedan men efter en koll med Eric H visade det sig vara Ibrahminglador vi såg. Till skillnad från örnarna här så är gladan bara vit på bröstet. Örnarna är vita på hela undersidan.
 Den ena av våra allra finaste döttrar  Den andra av våra allra finaste döttrar En morgon när vi bodde på Lantavadee Resort så trodde jag att jag hörde i syne, det lät som en elefants trumpetande. Vid nästa trumpetande hörde P det också. Vi tog moppen o körde upp närmsta grusväg upp mot berget/djungeln och plötsligt stod där en elefant!
Det finns många elefanttrekkingställen. Elefanter äter såklart mycket så det kostar mycket att ha dem. Vad gör man med dem när de inte längre kan arbeta? Det sägs att det är vilda elefanter som fångas in o säljs. Det stämmer säkert, mindre kostsamt än att behöva föda upp elefantungar.
En sen kväll hemma i huset tyckte jag att jag såg en skugga glida förbi på köksbänken. Jag lyfte på brödrosten o där satt två små ödlor med plirande ögon. Morgonen därpå var det inte en enda brödsmula kvar under brödrosten.
Per var o handlade. Lantamart var avklarad, frukten var inhandlad och sedan parkerade han moppen på bergssidan o gick över vägen för att köpa ngt annat. När han kom tillbaka var bananerna borta, ett stort hål i påsen. Bara att köpa nya.
Timmarna på morgonen innan solen går upp är fantastiska, luften är nästan sval, fåglarna kvittar. Allting är lugnt o stilla.
En restaurang på stranden där vi brukar äta heter Diamond Sand. En av kyparna går alltid i jeans och stora skjortor el pikétröjor nedstoppade i byxorna. Vi tror att det är en man men det kan precis lika gärna vara en kvinna med liten byst. I alla fall så sa nämnde kypare en gång vi var där ”do you want to see my pet” samtidigt började hon/han dra nertill i skjortan…
Det visade sig att innanför skjortan låg en sugarglider, ett litet ekorrliknade nattaktivt djur. Vi fick hålla i den och den försökte krypa innanför tröjorna på oss och den var bedårande söt med stora ögon.
Det här med könsidentitet är ett kapitel för sig. En del män klär och sminkar sig som kvinnor. Jag frågade en vad jag trodde var kvinnlig expedit ngt och hon/han svarade med världens basröst. Det var lite oväntat.
 Strandfynd... En dag gick vi precis ut genom porten då grannfrun haffade oss. ”Har ni hört om den döda havssköldpaddan som ligger till höger på stranden?” Vi gick genast dit för att beskåda den. Det kändes lite sorgligt när den låg där på stranden och folk stod runt omkring o tittade. Tänk, den kanske hade levt i 100 år el mer. En annan gång låg det en död muräna på stranden.
Grönsaksmarknad är det två gånger i veckan i närheten. Det är roligt att handla grönsaker o frukt. Billiga o goda pannkakor har de också. Ett par hade en hel ugn med sig där de gräddade små goda kakor allt eftersom de sålde dem. Det finns även fisk, skaldjur o kött att köpa för den som vågar. Det sägs att det inte är ngn fara alls att köpa kyckling som ligger på en tunn isbädd i 35-40 graders värme.
Peppar, peppar. Vi har inte haft el hört talas om mer än ett fåtal magsjuka personer, själva har vi klarat oss mycket bra. Det får en att fundera på svenska regler när det gäller livsmedelshantering. När man inser att man oftast får passera köket vid toabesök på restaurang så aktiverar man tunnelseendet innan man passerar. Toaletten ligger oftast i anslutning till köket, enkla betongskjul. Köken är ofta väldigt mörka och bristfälliga, enligt svenska mått mätt.
Vi har inte alls lagat mycket mat hemma. Det är så billigt o enkelt att äta ute att det knappt är lönt. Dessutom är det väldigt varmt att stå vid spisen i 40 graders värme! Det går rykten i svenskbyn om mängder med socker och tillsatser i maten men det får man ta med en nypa salt!
 Restaurang "Hemma hos Alexandras"  Emilia under det lila paraplyet o Vera under det blå på väg till skolan Det finns många små affärer både i Saladan o längs stränderna. Alla säljer ungefär samma varor. Souvenirerna är resväskanpassade storleksmässigt. Klädkod existerar inte överhuvudtaget på Koh Lanta, alla går i flipflop o strandklänning el shorts o linne För barnens del är det befriande att slippa kläddiskussionerna på skolan. Alla strosar runt i det som hängde närmast i garderoben. Detsamma gäller för vuxna, inget smink o snygga kläder, enkelt o trivsamt. Man är som man är och det duger! Ni som har varit i Thailand vet ju också hur thailändarna klär sig ute på öarna/utanför Bangkok. Klädkontot blir litet också.
 Saladan /Hälsningar från familjen Lagerstedt
Fortfarande kommer det vita falanger, dvs nyanlända turister. Man tittar lite överseende på dem. Vi känner oss mer som boende än turister. Huset vi hyr ligger i ett litet svensk-samhälle bredvid skolan. Det är väldigt bekvämt att bo bland andra svenskar. Samtidigt vet man väldigt lite om vad som förekommer i det thailändska samhället. Häromveckan var det helt plötsligt fullt med bussar o thailändare på Southern Lanta-resorten. Via skolan fick vi höra att det var tandläkare på besök, den thailändska drottningen har bestämt att alla thailändare ska få gratis tandvård.
Man kan förstå de som flyttar till ett annat land och bosätter sig bland sina gelikar. Det krävs mod och styrka att bosätta sig bland den inhemska befolkningen. Samtidigt så hamnar man som sagt lite utanför samhället. En grov generalisering förstås men ändå.
I allrummet finns både kök och tv-del. I ett hörn ligger två maskingevär.
Storsamling med föräldrar o barn på skolan, rektorn säger i förbigående att -igår köpte jag ett maskingevär till min son.
På väg ner till stranden möter jag en av mammorna med barn på Lilla skolan -hej, vi är på väg upp till tältaffären för att köpa maskingevär till barnen.
Vad är nu detta-en vanlig dag på Västbanken?
Nej, det är bara vattenfestival, Song Kran, på Koh Lanta. Man står längs huvudvägen el åker i allt från moppar, tuk-tukar till stora lastbilar med flak längs vägen. Man sprutar vatten på allt och alla. Antingen med STORA vattenmaskingevär eller så öser man med bunkar ur vatten från stora tunnor man ställt i fordonen el längs vägen.
Blöt blir man och roligt är det. En del lyxar till det med iskallt vatten i sina tunnor! Det är ju väldigt svalkande…
Andra blandar talk i vattnet, så oömma kläder el badkläder är att rekommendera för er som ska dit.
På kvällen hamburgare o sedan film m chips. Filmerna köper vi i Saladan, ibland lyckas vi se filmen till slutet men ofta börjar det krångla någonstans på mitten. Väldigt frustrerande. Det hjälper inte så mycket att klaga heller för nästan alla är lika dåliga. Filmerna vi köpte i Bangkok är däremot av bra kvalitet.
Ta hand om er därute.
Kramar fr fam Lagerstedt
Ons em: vi sitter på stranden i skuggan o slappar. Barnen äter glass. Plötsligt kommer en kypare från närmsta restaurang där vi brukar äta fram till oss o säger -”it´s a tsunamiwarning. But you just have see if the water goes out”, bla bla. Vi börjar samla ihop oss för att gå upp till vårt hus när kypare nr 2 kommer o varnar oss. -”yes, we know” säger vi.
När jag ser mig om när vi lämnar stranden ser jag att det inte är många kvar utan alla är på väg upp.På väg upp till huset varnar vi barnens klasskompisar m föräldrar. Fler o fler drar sig upp mot vägen och vi inser att vi också måste göra det. Vi går till vårt hus o packar ihop lite kläder o pass, mobiler, dator etc o sedan tar vi moppen ut mot vägen, folk strömmar till från alla håll.
Huvudvägen är full med bilar, moppar, tuk-tuks. Lika mycket trafik åt båda hållen! Vi hittar en lucka i trafiken o svänger höger dvs söderut. Vi kör ca 100 meter o tar sedan första vägen upp mot berget. Vi kör förbi moskén o stannar när vi inte kan köra längre med moppen ( ca 150 m). Vi fortsätter att gå uppåt, förbi några hus.
Det är folk o fordon överallt men inte fler än att det finns utrymme och det flyter på bra. Vi såg ingen trafikstockning.
Efter husen går en stig uppåt in i skogen uppför berget. Vi rättar in oss i det långa ledet av människor som är på väg upp. Vi går och går, långt upp. På rad en och en, bredare än så är inte stigen. Efter ett tag saktar ledet in, till höger ser vi en liten djungelhydda som vi sätter kurs mot. Den är liten men Vera o Emilia och jag (Tina) sätter oss i hyddan. Per står utanför under taket. Det är mycket myror! Och myggor! Folk står runtomkring hyddan, en del under taket men de flesta står under bar himmel.
 En djungelhydda på rätt plats! Till saken hör att sedan tidig eftermiddag mullrar den dagliga åskan så det är bara en tidsfråga innan det börjar regna.
Efter en stund kommer ett medelålders danskt par ledandes en blind kvinna av ganska stora mått. De får upp henne i hyddan också. Vi delar ut våra regnponchos till de som står utan tak och en thailändare kommer med några paraplyer. En del bryter stora bananträdsblad, både att sitta på och för att ha som paraplyer.
En svensk man pratar med ngn på telefon o får lite olika besked, vågen förväntas inte bli så hög och förväntas komma in vid 18-tiden. Klockan är då ca 17.30. Vi ringer o sms:ar våra anhöriga. Vi väntar, äter lite kex o dricker lite vatten, och väntar. Det börjar regna/åska rejält. De flesta har ngn form av regnskydd men blir ganska blöta ändå.
Vid ca 17.45 säger mannen som tidigare talat i tfn får ett besked från ngn bekant att de som vill kan åka till Franks Kulle, ett ställe ganska långt söderut som ligger uppe i bergen. Man behöver ett fordon för att ta sig dit. Detta sker samtidigt som det börjar skymma. Som på en given signal börjar alla gå nerför berget. Jag o P diskuterar hur vi ska göra, det känns inte bra att köra en så lång sträcka längs vägen som inte känns säker. Det danska paret kämpar med att få ned den blinda kvinnan som är barfota i baddräkt o sarong.
Djungelstigen är vid det här laget mycket hal o lerig ( idag fick vi höra att ngn brutit en handled på vägen ner). En thailändare har knutit ett rep mellan två träd. Repet sträcker sig längs den branta delen av stigen och tack vare repet kunde vi ta oss ned. Annars hade vi halkat ner på rumpan huller om buller o blivit leriga o såriga från topp till tå allihopa. Längs stigen står barnvagnar som föräldrar blivit tvungna att lämna.
Vi avvaktar i höjd med husen. Vi är fortfarande på ganska hög höjd. Det sitter folk utanför husen och det står folk o väntar överallt. Fordon o moppar står parkerade överallt. Vi bestämmer oss för att inte ge oss ut på vägen utan går ned till moskén istället. Den ligger ngt lägre än husen där vi stod men är ändå en bit upp från vägen. Vi står lite tafatta vid ingången till moskén o vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi börjar bli riktigt hungriga. Då kommer en man fram som P har talat med vid ngt tillfälle. Han berättar att vi kan slå oss ner någonstans under det stora taket i moskén och han fixar så att ngn kommer med sött té o kakor till oss. Han ger oss också mer information, att det nog inte blir ngn våg och att det förmodligen snart blir avblåst. Vi sitter i moskén ett tag och sedan kommer samma man fram till oss o säger att klockan 21 kan man vara säker igen och gå hem. En kvinna från en resort kommer också fram o säger samma sak att kl 21 blåser myndigheterna av det hela.
Vi går ut från moskén för att hitta moppen och precis utanför moskén står en BananaPancake-vagn! Yippi, bananpannkaka med choklad till kvällsmat! Vi äter på stående fot och tar sedan moppen hem till huset.
Vi skickar sms o mail, borstar tänderna, läser lite för barnen och stupar sedan i säng. Vi är mycket trötta och sover som stockar trots osäkerheten som vi fortfarande känner.
I efterhand så inser vi att vi hade kunnat göra som några andra gjorde, åkte en lång sträcka längs vägen till någon av viewpoint-restaurangerna som ju ligger på hög nivå. De åt gott och länge under samma tidsperiod som vi satt uppe i djungeln o inte ens såg en liten apa. Varningen kom ca en timme före beräknad våg men vi känner fortfarande att med facit i hand gjorde vi rätt. Vi packar istället en ryggsäck med proviant o viktiga saker -just in case. Händer det igen beger vi oss till samma ställe.
Det svåra är väl informationsbiten, för det första är det väl ingen som riktigt vet vad som kommer att hända och sedan har man som turist kanske ingen tv/uppkoppling osv. Om man hamnar på något ställe utan någon kontakt utåt, hur ska man då veta när faran är över? De som har bäst koll är nog charterbolagsrepresentanterna. Det hjälper ju bara om man bor på en resort el råkar hamna bredvid ngn representant i djungelhyddan…
 Hundarna har egen Sala Har varit på Animal Welfare igen. Den här gången gick vi ut med hundar på promenad. Jag, E o V hade varsin hund. Min var ganska lugn men Emilias o Veras hundar var halvvuxna unghundar som skulle fram så fort som möjligt. De stannade inte o nosade en enda gång utan rusade fram så fort de kunde med E o V i bakhasorna. När vi kom tillbaka var vi helt slut, temperaturen den förmiddagen var kring 38 grader o det var knappt någon skugga på vägen vi gick. När vi släppte in hundarna i hundgården stod det en svart hund i dörröppningen och såg ledsen ut så vi var tvungna att gå ut med den också. Tack och lov så var det en äldre hund som strosade på i lagom takt och den stannade och nosade ofta.
 Det finns fyra stora hundgårdar  Den här hunden ska snart flyga till sitt nya liv i Sverige! I ett hägn satt den här fågeln med skadad vinge.
 Brahmin-glada Förra helgen var vi hundvakter åt Frida, en Stray dog som får mat hos grannen. Passningen bestod i att fylla på mat- o vattenskålen. På söndagen var Frida försvunnen och kom tillbaka först flera dagar senare. Så kan det vara med ”Stray dogs”.
På söndagen när jag var på väg in i köket för att slänga maten som Frida inte ätit snavade jag nästan på en vit katt i vår trädgård. Jag satte ner matskålen och katten slukade maten. Nästa morgon köpte vi kattmat på 7-11. Vi har döpt henne till Piplisa eftersom hon är ganska högljudd.
Idag var vi återigen på Animal Welfare och då bad jag om en kattbur för att kunna ta dit Piplisa för sterilisering. Vi fick med oss en kattbur hem. När vi varit hemma en stund fick jag syn på AW-bilen utanför på gatan. Jag gick ut o bad dem ta katten direkt. Killen tog Piplisa och stoppade i korgen på nolltid. Vilken tur vi hade där! Jag såg framför mig hur vi skulle kämpa flera timmar för att få ner lilla Lisa i buren efter att ha blivit klösta o frästa åt. Dessutom kör de tillbaka henne hit igen imorgon. Vilken service!
/Hälsn från fam Lagerstedt
 Oj, nu blev det visst fel. Vad har en regnig sommarbild från Sverige här att göra? En gång om året är det en festival i Old Town. Barnen skulle sjunga med svenska skolan på en av scenerna. Man skulle ta sig dit på egen hand så vi bokade en minibuss tillsammans med en annan familj. Den veckan hade det regnat varje kväll. Festivalen började på onsdagen o på torsdagen skulle barnen sjunga. Det regnade…På torsdagen regnade det flera timmar!
 Festivalen är kort, det mesta regnar bort... Det var blöta barn som ändå sjöng med glatt humör och fick många applåder. Bl a sjöng de ”sommartider” av P Gessle.
Old Town är för övrigt en fin liten by med tvåvånings trähus som byggts ut med pålar ut över vattnet.
Bara så ni vet så regnar det nu också.
Kram!
En vanlig morgon på Koh Lanta:
7.15 uppstigning (efter 1-2 snoozar)
E säger upprört, Mamma vi ska på thai-boxningsträning idag och vi ska ha shorts. Jag har inga shorts. Shorts eftersöks i hela huset, men mycket riktigt finns inga shorts t E. Diskussion utbryter huruvida V har nga shorts över och vilka hon själv ska ha. Det finns helt enkelt inga extra.
Ok, då får jag åka in t Saladan o se om affärerna öppnat.
Efter duschning, frukost, tandborstn etc skickas tjejerna t skolan.
P går ner t stranden med den viktiga uppgiften att boka solstolar.
Jag tar moppen t Saladan. Eftersom de bor i sina affärer så öppnar de tidigt. I affären står två svala små thailändskor, hos mig själv rinner svetten nerför pannan. Jag tar moppen hem med tre par shorts köpta till ”morningprice”.
Jag går ner t stranden m shortsen. Där är både P pluggandes i en solstol o tjejerna som har gympatimme på stranden. Jag smyger åt dem shortsen samtidigt som E meddelar att de ska inte alls på thaiboxning utan t Mangroveträsket!
Snabbt tillbaka hem t moppen för att åka t Long Beach o vattengympan. Hämtar upp Alexandra på vägen.
Gympar i poolen på den härligt skuggiga sidan.
Hem o lämna moppen, säger hej t städerskan, o sedan t Diecks Deli för att köpa två greksallader att äta på stranden. Matleverans på stranden o sedan äntligen rast…:)
 Ibland blir det hamburgare istället Rapport fr träsket:
Helgens utflykt gick t Mangroveträsket på östra sidan av ön samt öar på östra sidan. Vilka fantastiska träd! Det är mer rötter än jord där de växer. Vid högvatten står de djupt i vatten.
Vi åkte Longtailbåt ut t ön Talabeng, obebodd sånär som ödlor o fåglar. Där paddlade vi kanot runt hela ön. På vägen stannade vi i en grotta.
Efter den ganska tuffa paddlingen, motvind halva sträckan, åkte vi Longtailbåten t Bubu-island. Där fick vi lunch och sedan kunde vi ta det lugnt en stund. En fördel med att göra utflykter sent på säsongen kan vara att det bara är den egna familjen som är med…
När vi tyckte att vi vilat tillräckligt länge åkte vi tillbaka mot Mangroveträsket, på vägen stannade vi till och matade aporna m frukt. De balanserade på Mangroveträdens rötter, det enda fasta underlaget att stå på.
 Även i Mangroveträsket gäller det att ha balans i livet Det enda i djurväg för övrigt var små krabbor. Uppdelade i familjer har var familj sin egen färg. De har en jätttestor färggrann klo att slåss med.
 Tänk er själva att ALLTID ha en boxhandske på ena handen! Några dagar senare var barnen i träsket på skolutflykt…
/Tina
Yogan börjar imorgon, äntligen!
Vädret är varmt o soligt på dagarna. Hela veckan har det regnat o åskat på kvällarna. Havet känns varmare än kroppstemperatur!
Sitter på vår stora härliga terrass o skriver ackompanjerad av regelbundna klonk ibland följda av ett ”neeej” el ”f-n”. Vi bor precis bredvid tennisbanan. Har börjat spela själva lite grann, rackets finns i huset.
 Southern Lanta Residence Villa B1 Så skönt det är att ha eget hus m egen trädgård. Barnen går själva t skolan (ca 75 meter!). Havet är fortfarande nära o vi har två pooler ännu närmare.En del av husen här har utedusch men tyvärr inte vi. Det är en speciell känsla att duscha ute o titta upp mot träden o himlen. Det är skönt att ta hem mat o äta på sin terrass i kvällsvärmen.
 Entredörren sedd från terrassen Det är fortfarande ganska mycket folk här, speciellt i närheten av Southern Lanta. Inga solstolar lediga om man går t stranden fram på förmiddagen.
Vi har ätit pasta m tonfisksås och pastasallader, mycket gott när man tröttnat på thaimaten. Igår gjorde jag egen yoghurt efter ett recept jag fått från Anneli. Den blev lite syrlig men god.
 Som man äter får man diska... Igår var vi inne i Saladan. Det märks att vi närmar oss slutet på säsongen, thailändarna börjar bli trötta på turisterna. Saker o ting börjar ta slut i affärerna och de som stänger ner sina affärer räknar minuterna. Ska bli intressant att uppleva hur det är här i maj.
Vi planerar att beta av utflykterna i mars innan de packar in båtarna etc. Koh Rok m snorkling en dag, kajakutflykt på östra sidan m Mangroveträsk, grottor och apor en annan dag.Damen vi hyr moppen av har öppet hela året så moppen kan vi ha kvar tills vi ska åka hem.
På tal om moppar (125 kubik): vi började med en cerise som vi hyrde hos Siri motor efter att ha blivit rekommenderade dit. Den cerise blev snart utbytt mot en aprikosfärgad som var ännu sämre. Vi blev tvungna att försöka häva avtalet för att hyra på annat ställe. Det gick väl ganska bra, vi fick i alla fall tillbaka lite pengar…
Därefter hyrde vi först en ljusblå o sedan två kornblå bra moppar av Lanta Seagull. Ibland hade vi två moppar under helger när vi åkte runt ön annars har vi nöjt oss med en i veckorna. Första veckan tyckte vi, ”man kan väl inte åka fler än två på en moppe”. Raskt ändrade vi inställning till att ”när vi skjutsar barnen t skolan kan vi åka tre på moppen”. Igår åkte vi fyra på moppen in t Saladan, men det var ganska trångt.
Vi lämnade tillbaka den kornblå moppen när vi åkte t Bangkok. När vi kom tillbaka fr BK var det dags för den ljusblå moppen igen. Vid detta laget hade den varit med om en del, det märktes. Efter att den vid två tillfällen inte startade fick jag den utbytt mot en röd nästan ny moppe med ännu starkare motor. Den var som en dröm att köra jämfört med de andra. P gjorde stora ögon när jag kom hem med den. Nu slåss vi om att få köra…
 Red Alert Trafiken på ön går knappt att beskriva, den måste upplevas. Vägen är av betong, de enda skyltar som finns är reklam och hotellskyltar. Trafiken varierar mellan medel o rusning, än så länge. Häromkvällen var det en moppeolycka, igen. Om det är mycket trafik när man ska ut i en korsning börjar många med att smygköra på fel sida tills man kan köra över t rätt sida av vägen. På den tvåfiliga tungt trafikerade vägen t Krabi mötte vi till o med en stor pick-up som körde i vägrenen på fel sida.
Samtidigt som man upplever kaoset så inser man att de ändå samarbetar i trafiken på ett sätt som man inte gör i Sverige. Man tutar men på ett uppmuntrande el varnande sätt, inte av ilska för att man glömt blinkersen. Det var likadant i Costa Rica, där tutade man för att visa t ex att nu kan du köra in i filen igen efter omkörning.
Resorna t Krabi som vi hittills gjort i lokalbussen, minivans, är rena mardrömsresorna. Det körs snabbt o vårdslöst o för vår del så kräks det flera gånger om. Färjorna är ett kapitel för sig. En gång stod bakdelen av bussen på baklämmen (bogvisiret?).
T Krabi behövde vi åka redan helgen efter vi kommit tillbaka från BK för att förlänga våra visum. Vi hörde talas om ngn som hyrt egen bil så jag gick t mr Som-Chai. Visst sa han, ni kan hyra pick-upen där. Jag tittade åt det håll han pekade o där stod en silverfärgad stor amerikansk pick-up. Nja, sa jag, jag vill hellre ha den lilla toyotan istället. Nej jag skojar, det sa jag inte alls. Per gjorde stora ögon igen när jag kom hem o berättade att vi skulle köra pick-up t Krabi.
Två dagar innan vi skulle åka fick jag höra talas om att man inte alls behöver åka t Krabi personligen utan det finns andra vägar att gå…
Nu sitter vi här med förlängda visum utan att behövt åka en meter i den stora fina pick-upen. Som tröst ska vi nog åka på bilutflykt runt ön…
Per pluggar, jag räknar med att gå på vattengympa tis, tors o yoga mån-ons-fre. Just nu bara vattengympa. Dagarna går fort även här:) När det är så här varmt gör man allting lite långsammare för att inte bli helt genomsvettig minuten efter att man duschat.
 Storsamling med föräldrar i skolans Sala (paviljong) Imorgon ska vi t Old Town på östra sidan där det är festival. Barnen ska uppträda med sin klass, de ska sjunga några sånger. Ska bli roligt, vi har inte varit där tidigare.
Nu är det eftermiddag och solen tittar fram igen efter värsta ovädret. Störtregn, åska. Parasoll o annat som flög omkring i stormen. Som tur var slutade det efter en halvtimme ca. Emilia o Vera o deras kompisar har haft roligt ute på den översvämmade gatan, nu badar de i poolen.
Ni därute gör rätt i att vänta med spänning på nästa inlägg i bloggen, på väg ut när som helst…
Ja, så är vi då här. I Thailand, på Koh Lanta, på Klong Dao Beach.
Koh Lanta är en vacker ö med mycket regnskog. Bebyggelsen sträcker sig längs kusten från norr t söder med undantag för öns huvudstad som ligger på östra sidan.
Växtligheten är frodig, det vi har som små taniga krukväxter hemma växer som träd här. Vackra blommor och blad i olika former o storlekar. Det påminner mycket om Costa Rica när det gäller växtligheten o regnskogarna.
När det kommer till djurlivet är det annat. När man i CR kunde vakna av vrålaporna bakom huset på morgonen hör man här på sin höjd en gecko. Nu har ju då närkontakten med djurlivet ökat dramatiskt de sista dagarna. Vem kunde tro att vi skulle se flera tvåmetersödlor och sköldpaddor i centrala Bangkok eller att det skulle bo en orm på toaletten i vårt tillfälliga hem på Koh Lanta.
Ormen har gått vidare till de sälla jaktmarkerna och vi har av annan orsak bytt bungalow så nu har vi inget stort träd med grenar hängande över bungalowtaket.
 Entrén till restaurang Same Same but Different När vi precis kommit t Koh Lanta från Sverige så skrev jag (Tina) ett inlägg på FB som uppmärksammades av en gammal kompis från Stockholmstiden (jämnårig med mig). Cesse hade precis kommit t Lanta på en tvåveckors semester så vi hann träffas en del. Första gången vi träffades var vi på stranden och då kom en annan kompis till Cesse strosande längs stranden. Det var Kicki som även jag träffat tidigare.
Kicki är här för tredje gången och det Kicki inte vet om livet på Lanta är inte värt att veta. Otaliga bra tips och otaliga goda middagar tillsammans har det blivit. Kicki går också på yogan som jag började på, så vi har träffats i princip varje dag:) Men, men säg det som varar…Om ngn dag sitter Kicki m familj på planet hem t Sverige.
 Yogakatten Kitty-en stilstudie  Inverterad kobra/läng och andas in  Starka armar, vrid kroppen i en twist så att huvudet hamnar bakom kroppen  Dags för avslappning. Låt armar o ben falla ut till sidorna. Yogan är intressant, i början inte så kul men när man redan andra/tredje gången märker förbättringar så vill man ändå fortsätta. För två veckor sedan stod till o med både jag o Kicki på huvudet! Det ni, inte dåligt för två 40-plussare eller hur? Ja, allvarligt, det var fullständigt kontrollerat huvudstående. Nu kan jag inte tänka mig att vara utan yogan, hoppas det finns ngt bra Ashtanga-ställe i Halmstad.
Thailändarna är för det mesta väldigt vänliga och artiga. De är måna om att det ska se snyggt ut utåt men hur det sedan ser ut på bakgården bortser man ifrån. Jag vet inte om det beror på att det inte finns ngn hantering för grovsopor. På Lantavadee kunde man från balkongen se ner på en uttjänt träningsmaskin som stod o rostade inklämd mellan två hus. De har i alla fall numera återvinning av plastflaskor så liksom i Sverige finns det fattiga som letar i soptunnorna efter pantflaskor.
Det är stor skillnad på hotellstandarden o hur lokalbefolkningen bor. Plåtskjul är ingen ovanlighet. Ofta så bor de i sin affär el restaurang. På vägen till en stor nybyggd resort passerar man plåtskjul o skräpiga bakgårdar varje gång man går t stranden. Ibland vill man bara ta en stor plastkasse o börja plocka skräp som man gör hemma ibland på stranden.
 Svansviftande glad hund letar krabbor i havet, VARJE morgon. Jag, Emilia o Kicki m barn var på Animal Welfare för två veckor sedan. Det är en organisation startad av en norsk kvinna. De har en lokal där de tar hand om skadade och övergivna hundar och katter. En veterinär är anställd och de kastrerar/steriliserar så många hundar o katter de kan. Kunderna får de dels genom fotarbete, de letar reda på ”straydogs/cats” o fångar in dem, dels genom dörrknackning med erbjudande om gratis kastrering samt information om vad det innebär och fördelarna med det. De hemlösa hundarna o katterna släpps efter behandling ut igen och uppföljning sker. Går det inte bra därute tas de om hand igen och får bo på centret. Det är många hundar som blir skadade av människor då en stor del av befolkningen på Koh Lanta ser hundar som likvärdiga m råttor.
Djuren blir även vaccinerade mot rabies och chippade så att de kan adopteras till valfritt land. Det är bara att åka dit o välja…
Eftersom Vera var sjuk i feber dagen vi var där så ska vi åka dit igen (det hade vi ändå gjort). Om man vill kan man rasta hundar el också bara gosa m katterna.
Veterinären är den enda fast anställda, resten av personalen är volontärer. Som volontär får man gratis bostad om man stannar mer än fyra månader. Man jobbar 7-13 el 13-19.
27/2:
Sitter vid poolen på Lanta Sea House och läser senaste numret av Ica-kuriren. (Har redan avverkat senaste numret av Amelia, Dam.värld, Tara. Det är inte klokt vad folk lämnar efter sig på hotellen…). I alla fall så står det i Ica-kuriren om fenomenet m Lunchdisco. Hur kul låter inte det? Finns såklart i storstäderna, men även i Båstad! www.lunchbeat.org.
Läste även om att man kan paddla kanot i nationalparkerna i Afrika bland krokodiler, flodhästar mm! Och vi som tyckte det var läskigt när en tvåmeters ödla närmade sig vår trampbåt i Lumpini Park i centrala Bangkok… Mia, det finns även möjlighet att paddla kajak. www.livingstonesadventures.com www.thezambezi.com www.wilderness-safaris.com.
28/2
Sitter vid poolen på Lanta Sea House…
Vi har precis burit ut väskorna ur rummet. I eftermiddag flyttar vi in i huset. Det ska bli skönt med lite mer utrymme och eget kök.
När vi hämtat barnen ska vi äta glass. Ikväll åker vi in t Saladan och äter o köper specerier på Lanta Mart.
Yogan har fryst inne pga att yogagurun har Denguefeber. Vi hoppas alla att hon tillfrisknar utan bestående men. På torsdag ska jag gå på vattengympa istället efter storsamlingen i skolan där alla föräldrar är med.
Ha det bra därute
/Fam Lagerstedt
PS: I Bangkok Post kunde man läsa om en händelse i landet Sverige. En man i Umea-trakten hade överlevt infrusen i en bil i flera veckors tid… Han var i ”real bad shape” när han hittades.
|
|
